Könsroller?
Jag som just nu lever som lyxhustru (utan pengar dock) har precis städat hela lägenheten medan min starka karl är ute och tar hem brödfödan (studerar). Vill verkligen komma igång med mina läxor men rörigt som allt är så finns i princip alla papper kvar i åtvidaberg.
Nåja, nu glänser lägenheten, bara en liten hög med disk som ska bli klar innan grabben kommer hem.
Något tips om vad man kan äta middag framför ikväll? Alltså på tv. Kvällsmys har liksom blivit rutinen här hemma. Vi planerar in något vi vill se, lagar en god måltid tillsammans, tänder ljus och äter framför tv:n i våran supermjuka soffa. Man måste ju förgylla vardagarna med såna små mysstunder, varför ska bara helgerna vara roliga?
Dags att ta på sig diskhandskarna och föra krig mot porslinsarmén som just nu ligger och simmar i handfatet. Upp till krig.
Ha det.
Hälsningar från örebro
I fredags tog jag, eller snarare vi, ett stort steg. Med risk för att låta klichéartad så klev jag och Victor på något vis in i vuxenvärlden. Vi klippte navelsträngen och flyttade iväg till Örebro. Så nu sitter jag här som sambo och ägare till en underbar lägenhet, och antagligen borde jag känna mig vuxen, eller åtminstone vuxnare. Men nej. Den som känner mig som person har nog redan för länge sedan insett att vuxen är något jag aldrig kommer att bli. Visst har jag helt plötsligt ett huslån att betala av, räntor som ska in och försäkringar som ska betalas, men ändå sitter jag ihopkurad i vår mysiga pluffsiga soffa och äter polly som vilken vanlig unge som helst.
Nu ska jag inte låtsas om att detta är ett litet oviktigt steg, det är helt klart något nytt och spännande. Men jag tror att jag kan tillåta mig själv att fortsätta känna mig som en liten barnrumpa då jag är väldigt trygg i situationen. Jag känner ingen oro inför det nya levnadssättet. Jag är trygg i min relation, jag är trygg i mitt pluggande och jag är lycklig. Och om man är lycklig och har den man älskar vid sin sida spelar det väl ingen roll om allt annat runt omkring är okänt och småläskigt?
För er som inte vet så föll Victor och jag pladask för en underbar tvåa som låg relativt centralt i Örebro men ändå i ett lugnt område. En unik lägenhet med modern touch men gammeldags charm. Den var precis vad jag önskade mig, den var unik. Som student har man inga höga förhoppningar på lägenhet (let´s face it, vi är ju pank) men en skokartongs lägenhet är ju så opersonligt och tråkigt som det går att bo i. Budgivningen var intensiv på lägenheten och hoppet att få bo i denna mysiga tvåa försvann i stort sett helt. Helt plötsligt blev det tyst på budgivningen och dagen därpå fick vi åka in och skriva kontrakt. En sjukt overklig och underbar känsla.
Så nu sitter vi här. "Vuxna" på papper, men om sanningen ska fram har vi precis suttit i soffan och mummsat russin medan family guy underhöll oss från tv:n. Så vuxen? Nja, men lycklig, nyfiken och redo för denna nya fas.
För er som inte fått min nya adress skicka ett mail eller något så ska ni givetvis få det :) Ser fram emot lite glada besökare.
Influensan = viktminskning?
Man brukar säga att allting ont har något gott med sig, men vad sjuttsingen har influensan att erbjuda som på något vis kan anses vara glädjande? Det kanske finns de som drastiskt minskar i vikt när de blir sjuka, men jag undrar verkligen hur dom lyckas, visst har jag ingen aptit och allt smakar lustigt, men glass smakar ju fortfarande toppen. Glassen är just nu min allra bästa vän, den lindrar halssmärtan o smakar inte lika äcklande som de flesta andra matliknade saker gör för tillfället. Så jag kan ju bara drömma om att denna sjukdomsvecka ska leda till en minskad vikt, jag får nog snarare skatta mig lycklig om jag väger under 350 kilo när denna bittra, ihärdiga sjukdom har lämnat min ynkliga kropp.
En annan sak som fortfarande smakar gott är även digestive kex, så tummen upp för bukfyllan! Kanske borde gnälla lite mer om hur illa jag mår för mammsen och se om det kan leda till att en godispåse inhandlas. Det är väl ändå en oskriven regel att man får unna sig all världens godsaker när man har en sådan här nära döden upplevelse?
Näe nu ska jag krypa ner under min rosa filt, rota fram lite mera laktosfri jordgubbsglass ur frysen och göra ingen nytta alls. Det är meningen med livet för just denna dag.
Lev väl
//K.
På resande fot med kärleken?
Jag är just nu i en planerar fas, det är nämligen så att jag och pojken har bestämt oss för att flyga till Grekland i maj, rättare sagt till analipsis på Kreta. Anledningen är att vi ska fira att vi överlevt denna vinter ifrån varandra (vilket jag hoppas att vi då gjort). Hotellet vi har hittat är helt perfekt, ligger precis vid havet, 30 sekunders gångväg kanske, all inclusive (mat, dryck mm förbetalt) och med mysiga rum och stora pooler. Låter det lockande?
Nu skulle jag nog räkna mig själv som en världsvan person, har varit på flera charterresor, mindre planerade resor, skidsemestrar utomlands samt bott två år i utlandet, men aldrig har jag rest iväg på det här viset utan mamma och pappas trygga visdom. Visst har jag varit på mindre resor utan dem, såsom tyskland (3ggr) och estland. Men nu ska vi åka iväg bara vi två, två förälskade små turturduvor ska få uppleva ett nytt land tillsammans utan uppsyn av någon annan. Befriande eller hur? Jag längtar verkligen efter kvällspromenader längs stranden, drinkar i solnedgången och mysig utsikt från hotellrummets gemytliga balkong. När man har kärleken vid sin sida så ser man allt med nya ögon, inte alls på det viset man njöt av härliga sommaröar när man var där med sina föräldrar. Låter som en sliskig kliché, jag vet. Men vänta du bara tills du själv är i samma situation.
Med tanke på att jag har lokalsinne som en huvudlös sengångare och är virrig som en liten silverfisk så kan semestern bjuda på spänning trots att det mesta är planerat i förväg. Risken finns väl att jag fastnar i någon liten havsgrotta tillsammans med halvnakna urmänniskor som äter grillade grisben och slår varandra i huvudet med pinnar. Isådana fall är det väl bara att anpassa sig?
Skämt åsido, jag vill verkligen att det ska bli maj månad nu. Jag vill att Victor ska komma hem från den kyliga snöhögen och komma tillbaka till våran vardag. Jag vill skapa fler minnen tillsammans och ha våran första gemensamma utlandssemester, förhoppningsvis den första i raden av många härliga upplevelser tillsammans.
Sunshine in the rain, love is still the same
//K.
Den sjukes svaghet
När man är snart 19 år och sjuk förväntas man ändå försöka gå till skolan, eller i annat fall åtminstone ta igen med hemuppgifter. Det finns alltid någon som förväntar sig att man ska plocka in och ur diskmaskin samt städa garderoben eller dylikt, "du är ju ändå hemma".
Gör mig 14 år yngre, ta bort alla krav, låt mig vara sjuk, låt någon tycka synd om mig, låt mig få tycka synd om mig själv. Ge mig laktosfri glass i sängen och en varm filt.
Nu ska jag frysa vidare inbäddad i en egenhämtad filt och göra absolut ingen nytta alls.
För sån är jag
//K.
Saknad
Innan jag träffade Victor kunde jag inte heller förstå detta, jag kunde småskratta för mig själv när jag hörde folk prata om hur jobbigt det var att vara ifrån varandra "hallå, ni klarade ju att vara ensamma innan ni träffades, då gör ni väl det nu med?!" men det är svårare än så. Det är så otroligt jobbigt att veta att personen man älskar är 50 mil härifrån och kan inte komma hit.
Innan Victor åkte så umgicks vi nästintill varenda dag, han fanns vid min sida när jag somnade och han låg där bredvid när solen lyste in genom mitt sovrumsfönster på morgonen. Nu får jag enbart höra hans röst via telefonen, kan däremot berätta att det inte är sällan som vi pratar. "Svärfar" Lasse hade fått Victors mobilräkning som visade att vi hade pratat i över 60 timmar de senaste 30 dagarna. Men vad annars kan man göra när man saknar varandra så som vi gör?
Jag saknar dig så det gör ont, men jag hoppas ändå att alla mina vänner får uppleva saknad som denna, för det är i sådana här stunder som man inser hur mycket en person betyder, hur gärna man vill få spendera varenda dag tillsammans. Utan denna jobbiga vinterperiod hade jag nog inte insett hur gärna jag vill kämpa för oss.
//K.
Hosta, feber och tyska gubbar
Nu är ännu en tysklandsresa avklarad med bravur. Det är så otroligt roligt att åka bort med ett så stort gäng kanintokar i olika åldrar, inga sura miner här inte. Trots stress, sömnlöshet och alkoholpåverkan så var det ett glatt gäng som körde över till den svenska gränsen på söndagskvällen.
Det som förundrar mig varenda dag jag spenderat i tyskland är, vart är alla tyska tjejer? När man går på stan eller på utställning i landet som förlorat två världskrig kan man inte undvika att se alla gubbarnas ögon riktas mot sin kropp. Det är som om de aldrig sett en tjej som går i kjol, de kanske rent utav inte har sett en tjej överhuvudtaget? Det är förvånande och relativt äcklande. Tyska tjejer, klä er i kjol så att gubbarna inte får hjärtattack när svenskarna entrar erat land.
Imorse vaknade jag upp med värkande kropp, skakande händer och en extrem hetta innanför huden. Välkommen feber, välkommen influensa? Inte alls vad jag har tid med just nu, men egentligen finns det väl ingen bra tid att bli sjuk? Är nog bara att hälla i sig echinaguard och hoppas på en förbättring.
Dags att försöka dränka sig i varma kläder och gå ut och posta anmälningarna till Nyköping. Inte alla par som ska fira alla hjärtans dag på utställning i pumpen, men det är sånt man får leva med när man blir tillsammans med en kanintjej.
Simma lugnt
//K.
Nytt kapitel
Det finns så mycket jag skulle kunna skriva, det är så mycket som ändrats sen sist. Men jag har i skrivande stund inte ork att rabbla upp allting, och ni har nog inte heller orken som krävs för att läsa.
Kan istället göra en kort sammanfattning. Jag har avklarat vissa jobbiga episoder i skolan och en del personliga förändringar har skett, men allt detta känns ändå så oviktigt om man jämför det med den största förändringen i vardagen. Förändringen kan förklaras med ett ord:
Victor.
Men ibland när allt känns riktigt bra, och vardagen äntligen fått lite rutin så måste allt kastas om. Som om vi alla är fast i en dålig film där regissören desperat kämpar för att uppnå nya tvister och händelser. I vårat fall innebär det en ensam vinter. Då grabben som äntligen lyckats snurra min värld ska åka iväg och jobba i Sälen, hela jädra vintern.
Men ibland får man se dessa manusändringar som en utmaning, klarar vi detta kommer vi vara starkare än innan. Jag väntar här på dig älskling.
Ska ner och knarka hostmedicin. Är sjuk som en hudlös padda.
Hoppas att ni andra mår bättre än jag gör i denna stund.
// K.
Att leka gud
Hur vissa människor drömmer om att ständigt få bestämma och styra är ett mysterium för mig.
Idag har jag fått fullfölja ett beslut som hängt som ett moln över min vardag i flera månader, ett beslut som borde ha fått haft sin gång betydligt tidigare än så här. Men jag är precis som alla andra, vi skjuter upp jobbiga beslut, tänker bort tyngande situationer och tänker att det ordnar sig, "skjuter jag upp beslutet tillräckligt länge kan jag slipper fullfölja det". Är jag den enda som i vissa situationer finner mig i dessa tankebanor?
Det tyngande beslutet var inte vilket som helst, inte ett vardagsproblem såsom "ska jag slappa framför tv:n eller springa en runda?". Beslutet jag var tvungen att fatta var ett gudalikt bekymmer. Jag valde mellan liv och död på två utav mina små älsklingar. Ett beslut som en person som aldrig ägt ett djur inte kan förstå sig på. Ett beslut som är hjärtskärande oavsett vad andra anser om djurets värde. Att fatta beslutet var inte det svåraste i denna situation, det jobbiga är att fullfölja. Att ta tag i saken och boka en veterinärtid. Att låta veterinären förbereda avlivningssprutor som på grund av mitt beslut kommer få mina småpluttar att somna in.
Precis som jag skrev så sköt jag upp beslutet så länge jag kunde, jag hoppades och försökte intala mig själv att de skulle friskna till, att de en dag skulle möta mig med samma livsglädje som de en gång gjort. Som i alldeles för många fall så hade jag fel, livslågan svalnade av snabbare än jag kunnat ana och telefonsamtalet till ortens veterinärklinik var oundvikligt.
Nu sitter jag här, mina älsklingar har varit borta i snart 3 timmar. En otrolig känsla av lättnad över att deras lidande är över har spridits i kroppen, men samtidigt en oumbärlig smärta av saknad. Jag fick några minuter på mig att gosa med dem en sista gång, en sista gång att få känna deras varma andedräkt mot min hud, en sista gång att få berätta för dem att de betyder mer än de kan ana och att jag gjorde detta val enbart för deras skull. Att gå ut genom dörren efter att ha lämnat dem var de jobbigaste steg jag tagit på länge, en inre strid försökte slita mig kvar, det var ju min sista chans att ångra mig, hade jag fattat fel beslut? Trots att något försökte slita mig tillbaka till mina små vänner så gick jag med tunga steg ut ur kliniken. Mitt samvete värker då jag egentligen hade velat vara där och hålla i dem när de somnade in, men jag klarade inte av att se processen, jag ville inte se mina älsklingar ta sina sista andetag och veta att det var jag som valde att de skulle få ta dem just idag. Jag kanske anses som feg, men alla som äger ett djur kanske kan förstå hur ont det gör, hur hemskt det är att helt plötsligt lämna dem som man svurit att alltid ta hand om.
Jag hoppas att denna klump i halsen kommer att försvinna, jag hoppas att tårarna längs min kind kommer att torkas, jag hoppas att mina älsklingar äntligen slipper lida, jag hoppas att de förstår att jag aldrig ville leka gud.
//K.
pluggpluggplugg
Nu råkar inte verkligheten se ut just så för mig.
Just nu känns det som om lärarna fyller whiteboardtavlorna med uppgifter och provdatum, till slut slutar man bry sig, man orkar inte tänka på alla måsten. Jag själv är en sådan person som gärna skjuter upp liknande problem till sista dagen. Därför kanske ni inte är så förvånade över att det blivit så även denna gång. Imorgon har vi två prov, engelska samt svenska. Det största problemet är att ingen förutom jag sa emot när våran vackra Magnus sa att vi skulle ha ännu ett prov denna dag, som om engelskan inte räckte? Varför var jag den enda som ville byta provdatum? Våran klass gör mig mörkrädd, hur kan jag vara den enda som vågar säga ifrån? Detta är för mig oförståeligt.
Men hur som helst så har jag nu en hög med papper som ska pluggas in till morgondagens skolgång. Lockande? Nej inte alls. Istället för att dränka huvudet i alla lösblad och papper så hamnar jag istället framför något händelsefattigt forum på internet. När det blir för mycket så har jag en tendens att lägga ner allt, och så får det bli som det blir. Ska det bli ändring på det? Antagligen inte...
Ge mig juni 2009, ge mig en studentmössa och en jädra massa skumpa!
//K.
Frånvarosystemet från helvetet
Klev nyss upp ur min lilla flickrumssäng och som ett slag i ansiktet kom smärtan, mitt öra piper och värker och varje gång jag försöker mig på att svälja så påminner örat mig om att lite medicin kanske inte vore helt fel. Det är sådana här dagar som man önskar att man hade full närvaro i skolan, att man aldrig skippat lektioner på grund av anledningar så som "tusan vad jag är trött" eller "Jag kan redan det här". Om jag hade skippat ovanstående skolkningar hade jag kunnat sitta här och slöa framför datorn med mitt värkande öra hela dagen utan förhinder, men tyvärr är jag inte så pass duktig. Jag har en frånvarovarning hängades över mig och ett lite för starkt samvete som har en omröstning i huvudet som leder till att jag bör gå till skolan.
Nu kanske ni tror att jag är en sån där skolkare som bara går till skolan när det passar och sedan tar studenten i juni med IG i hälften av alla ämnen, men då tror ni fel. Om frånvaron överstiger 20% på en 4 veckorsperiod så får vi en varning, om frånvaron fortsätter på samma höga nivå blir vi sedan av med vårat studiebidrag. Några veckor innan sommarlovet fick jag influensa och spenderade två veckor inlindad i en filt i soffan med alldeles för mycket Oboy och klagande. Två veckor av en period på fyra kan nog alla räkna ut att det överstiger 20%. Som om allt skolarbete som jag hamnade efter med inte var straff nog fick jag alltså en varning. Tack så mycket för den.
Får känna efter noga om jag klarar av skolan idag när halsen och örat uppenbarligen har förklarat krig mot varandra.
Kanske får kalla in förenta nationerna och se om de kan sätta in en fredsbevarande styrka.
//K.
You can stand under my Cinderella
En riktigt rolig kväll/natt som ledde till den värsta bakfyllan jag upplevt.
Firade mormors 80års dagen tillsammans med lite släkt, åt en god middag, lyssnade på morfars gnäll angående serveringstiden och sedan somnade nästan alla vuxna.
Vi som fortfarande har lite liv i kroppen drog ner till showbaren där vi lyssnade på barbados (jag som hatar dansband). Efter några riktigt sliskiga drinkar så lät barbados faktiskt helt okej. Vi rusade sedan emellan showbaren och clubzeven.
Jag som trodde att jag aldrig skulle vilja festa med min bror hade faktiskt riktigt roligt.
Träffade ett gäng roliga människor där en utav killarna var en kopia utav Fez i that 70's show. Vad härligt det är när människor vågar ha en egen stil.
Kvällen blev betydligt bättre på grund av Victor. Hoppas på en återträff snart.
Dagen efter vaknade jag upp till ett gungande hav och svaga knän, mitt svintoliknande hår och en mindre härlig känsla i mage och huvud. Som om jag inte fått straff nog för min fylla så var det storm ute, båten gungade som tusan och känslan i magen blev bara värre.
Tackar för det.
Tusen tack till Elin och Sara som tagit hand om min lilla varg medan jag var ute o hade skoj.
Här kommer lilla Ludde
Nu har den underbara lilla valpen äntligen flyttat hit. En luddig liten mysprins som verkligen lyst upp min vardag.
Det är konstigt hur hundar (och djur över huvudtaget) kan påverka våra liv på det sätt som de gör. Underbara små kärleksvarelser.
Just nu ligger han här bredvid tangentbordet och sover efter en härlig promenad längs kanalen. Han har även fått träffa några av mina flummkompisar idag och alla blev de helt förälskade. Det är nog omänskligt att inte falla för sötnosen.
Har idag anmält till nyköping, ska bli riktigt roligt, sista gången jag får delta i juniorutställningen, sen blir jag stor och läskig. Kanske dags att slå ihop sin uppfödning med Karl-Evert eller Bernt nu när jag inte längre klassas som barn?
Kanske får köpa in någon tråkig ras som vit lant och sedan tvätta dem med klorin? Skämt åsido men nästa år blir jag och Malin stooora uppfödare och juniorpriserna är då utom synhåll. Vila i frid alla små pokaler.
Nu är det dags att gå ut och låta lilla valpen introduceras för kaninerna, de ska bara få nosa genom burgallret när jag ändå ska ge knubbisarna mat.
Over and out
//K.
Väck inte de sår som sover
Orkar inte riva upp alla dessa oläkta sår. Jag trodde att det var ett avslutat kapitel. Jag ville tro att du inte längre kunde påverka mina tankar, att du inte längre kunde få mig att känna all denna skuld.
Ta mig tillbaka till LU 08, innan allt påbörjades, ge mig min underbara Malin och låt mig få leva i ovetskap om dig.
Låt mig få glömma. Snälla.
Luddiga drömmar
Pga datorkrasch (vila i frid) så har bloggen legat på is under en period. Nu sitter jag här med en skinande blank svart "burk" under skrivbordet med mera minne och bättre grafikkort. Tummen upp för komplett.se.
Datorn är alltså vid liv igen och även dess ägare verkar piggna till efter en lång period av feber och förkylning.
Mycket har hänt sedan jag sist loggade in på bloggen. Många avgörande beslut har tagits och det roligaste av allt är att jag är så nöjd med dem alla trots att jag till och från fått kalla fötter (alla beslut leder till viss ångest).
Kan göra en liten lista över de positiva saker som lyst upp mitt liv den senaste perioden.
* Mormor har efter en tuff behandling blivit fri från sin cancer
* Jag har hittat en utbildning jag verkligen vill gå på
* Jag har kommit in på utbildningen (tummen upp för mig).
* Jag har fått tillåtelse av mina underbara päron att köpa en vovve
* Jag har köpt vovve (hämtas på fredag)
* Jag har gått grundutbildning hos skaf/jordbruksverket
* Jag har fått umgås med personer som gör mig lycklig (Malin bla.)
* Jag har kommit över deppandet och insett att jag ska vara jävligt lycklig som slipper ha en viss person i mitt liv.
Som sagt så har mitt liv den senaste perioden varit alldeles underbart. Och jag kan nog utan att skämmas erkänna att jag förtjänar det. För hur mycket skit ska en enda person behöva ta innan något bra händer?
Underbara älskade period. Kära gode gubbe där uppe i himlen, låt mina kommande månader bjuda på ett lika stort smörgåsbord av lyckoämnen som dessa har gjort.
Nya friska tag. Nya krafter. Nya känslor
//K.
