prytzan

Nästan en hel sommar har gått utan uppdateringar på min blogg, trots tjat från trogna läsare så har jag inte haft psykisk ork att skriva om allt som hänt, ville inte strö salt i alla öppna sår. Men någonstans kanske det finns en helande process i skrivandet?

Många planer fanns för denna sommar, det skulle bli den bästa sommaren på många år, en sommar tillsammans med en ,som jag då tyckte var, underbar person som gjorde mig lycklig som ingen annan. En person som tittade på mig på ett sånt ärligt och kärleksfullt sätt, en person som fick mig att känna mig varm inombords och gav mig känslan av att jag var speciell, att jag betydde något. Vem gillar inte tanken av att vara behövd? Tanken av att någon faktiskt skulle bry sig om man var ledsen, arg eller ensam. Sommaren innehöll många planer som vi båda för tillfället såg fram emot....

Men planer förändras, ibland så fort att allting passerar i ultrarapid och man vaknar upp en morgon och undrar vad som hände, vad som gick fel, eller snarare, vad gjorde jag för fel?
Att lägga skulden på sig själv är enkelt, man vill ju inte gärna tro att man hade fel om en person, att en person man trodde var absolut underbar visade sig vara någon helt annan än man trodde. Man vill inte gärna tro att de ord och de blickar som värmde upp ens vinterfrusna själ när sommarvärmen kom skulle vara lögner, jag vägrade tro det. Därav lade jag hellre skulden på mig själv, är jag trög, är jag för ful, är jag omöjlig att älska?
Men jag vet att jag inte förtjänade detta, jag vet att jag är värd så mycket mer. Trots att personen sårade mig så försökte jag vara perfekt, inte sätta någon press, försöka undvika ämnen som kunde uppröra, försökte att enbart finnas som stöd och sedan bita ihop varje gång det kändes som om hjärtat fick sig en örfil.
Ingen ska behöva ha det så, men jag tyckte så mycket om dig, jag tyckte så mycket om dig.

Jag förtjänade inte på något sätt att bli sårad på det viset, det var kallt och egoistiskt och jag hoppas att du aldrig behandlar någon annan tjej på det viset, för tro mig, det gör ont. Säg aldrig igen att du bara har ögon för en person när du sedan bara några veckor senare vänder ryggen emot henne. Att få sitt hjärta krossat på detta vis önskar jag inte ens min värsta ovän. Jag kan försöka förstå mig in i din situation men jag kommer aldrig förstå.

Men det finns en urvattnad kliché som säger att ur allt ont kommer något gott. I många situationer är det svårt att tro på, tro mig jag vet. Men för min del var det goda som kom efter krisen betydligt mer värt än det jag hade innan. Jag fann en vän, en vän jag inte ens visste att jag hade, en person som bryr sig och som förstår mig på ett sätt som de flesta inte gör. Jag är tacksam över att du fanns där vid min sida. Tacksam för att du följde mig den natten, tacksam för att du fanns vid min sida och gav mig något att vara glad över. Det krävs en riktigt förstående vän för att komma ur sådana här situationer. Den där helgen såg jag allt så tydligt, det var så uppenbart vilka som är mina riktiga vänner...
Tack Malin och Magda, utan er så skulle läkeprocessen tagit mer tid än den är värd.

Jag tänker inte låta detta krossa mig, det har redan förstört min sommar och mer än så får den inte förstöra. Jag vill gärna tro att jag är starkare än så här, jag tänker intala mig själv att jag är så mycket starkare, jag tänker intala mig själv att du inte längre kan såra mig, och att jag glömt dig.