12 år senare
Som liten minns jag hur man drömde om den dagen man fyllde 18, för min del berodde det på alla djuren jag skulle kunna köpa då. Vilket barn har aldrig hört meningen " Du får köpa en häst när du är vuxen, inte nu ". Eftersom jag var en tjej som drömde om alla möjliga djur så tvingades mina föräldrar att säga den meningen väldigt ofta.
Jag hade smidit många planer inför dagen då man officiellt blir vuxen, en arbetshäst, en flock med getter, en chinchilla, och mamma & pappa giraff skulle bo på min gård. Gården skulle även delas med min dåvarande själsfrände Madde. Ingenting kunde få planen ur balans, inga hinder kunde påverka våran gemensamma dröm.
Nu sitter jag här 12 år senare och är enligt lag vuxen, här sitter jag kvar i mitt flickrum, med en hund vid min sida, en stor skara kaniner och nya vänner som gör mig lycklig om dagarna. Drömmen om en häst dog ganska direkt efter min ridolycka, drömmen om flocken med getter brinner ännu i mig, dock med en svag låga. Chinchillor är inte längre något jag vill införskaffa och jag vet nu att mamma & pappa giraff trivs bäst i det vilda. Om man ser tillbaka på våran oförstörbara plan så gick det helt enkelt åt pipan. Inte bor jag på någon stor gård tillsammans med min älskade vän, jag har ju inte ens flyttat hemifrån.
Jag tror att det är viktigt att drömma och planera, men samtidigt som man mognar inser man att det måste finnas utrymme för förändringar, för hur många människor lever sitt liv enligt en dröm man hade när man var 6?
Även om ingen av våra dåvarande drömmar uppfylldes så har många nya uppkommit på vägen, drömmen om lycka, välmående och att uppnå någonting här i livet, och det allra viktigaste, ha någon att dela drömmarna med.
Om jag för 12 år sedan hade vetat hur jag skulle spendera mitt artonde livsår skulle jag kanske se det som en besvikelse.
Min allra bästa barndomsvän sitter på låst ungdomsanstalt och pga det har vi (trots många försök) inte lyckats hålla kontakten, djuren jag drömde om finns inte ens kvar i mina drömmar och gården i våra planer känns väldigt långt borta.
Men mitt artonde år är allt annat än en besvikelse, man mognar för varje år som går, och drömmar jag inte ens visste att jag hade har uppfyllts.
Var inte rädd för att drömma, men var beredd på förändringar både på gott och ont...
Vem vet, om 12 år kanske jag kan läsa detta och konstatera att mina drömmar gick i uppfyllelse, eller förändrades till något alldeles oväntat.
// K.
Jag hade smidit många planer inför dagen då man officiellt blir vuxen, en arbetshäst, en flock med getter, en chinchilla, och mamma & pappa giraff skulle bo på min gård. Gården skulle även delas med min dåvarande själsfrände Madde. Ingenting kunde få planen ur balans, inga hinder kunde påverka våran gemensamma dröm.
Nu sitter jag här 12 år senare och är enligt lag vuxen, här sitter jag kvar i mitt flickrum, med en hund vid min sida, en stor skara kaniner och nya vänner som gör mig lycklig om dagarna. Drömmen om en häst dog ganska direkt efter min ridolycka, drömmen om flocken med getter brinner ännu i mig, dock med en svag låga. Chinchillor är inte längre något jag vill införskaffa och jag vet nu att mamma & pappa giraff trivs bäst i det vilda. Om man ser tillbaka på våran oförstörbara plan så gick det helt enkelt åt pipan. Inte bor jag på någon stor gård tillsammans med min älskade vän, jag har ju inte ens flyttat hemifrån.
Jag tror att det är viktigt att drömma och planera, men samtidigt som man mognar inser man att det måste finnas utrymme för förändringar, för hur många människor lever sitt liv enligt en dröm man hade när man var 6?
Även om ingen av våra dåvarande drömmar uppfylldes så har många nya uppkommit på vägen, drömmen om lycka, välmående och att uppnå någonting här i livet, och det allra viktigaste, ha någon att dela drömmarna med.
Om jag för 12 år sedan hade vetat hur jag skulle spendera mitt artonde livsår skulle jag kanske se det som en besvikelse.
Min allra bästa barndomsvän sitter på låst ungdomsanstalt och pga det har vi (trots många försök) inte lyckats hålla kontakten, djuren jag drömde om finns inte ens kvar i mina drömmar och gården i våra planer känns väldigt långt borta.
Men mitt artonde år är allt annat än en besvikelse, man mognar för varje år som går, och drömmar jag inte ens visste att jag hade har uppfyllts.
Var inte rädd för att drömma, men var beredd på förändringar både på gott och ont...
Vem vet, om 12 år kanske jag kan läsa detta och konstatera att mina drömmar gick i uppfyllelse, eller förändrades till något alldeles oväntat.
// K.
Kommentarer
Postat av: Samuel! Blixtibus
Hej! fasen vad bra.. men hur gick det till med dig när du ramlade av hesten? hoppas du inte har men för livet! plus att du borde nog rida igen!
Trackback
