prytzan

Jag tar för givet att du som läser detta inte är den enda personen som börjat undra vad jag egentligen har för mig på dagarna, tro mig, du är inte ensam. Denna tisdag spenderades mestadels tillsammans med min flummkompanjon Elin. Det är något övernaturligt med oss, så fort vi hamnar i samma rum så kan vi börja skratta hejdlöst helt utan anledning. Kanske är det man kallar bra personkemi? Eller är det tvärtom, som två kemiska ämnen som krockar och leder till explosion?

Dagen inleddes med att jag fick X antal pojkar i klassen att skratta så de grät enbart genom att göra min vackra och mycket kända grimars "Hamstern". Skräckblandad förtjusning!
Efter skrattattacken så rann maskaran och rougen på kinderna var som bortspolad, så vi valde att fly undan verkligheten i ett grupprum. Så fort dörren bakom oss slog igen så började vi göra höga ljud med de ljusaste toner vi kunde uppnå (om ni vill ha en logisk förklaring till varför vi gör sådant ber jag er kontakta en psykolog, vi vet själva inte riktigt vad vi lider av..). Till slut började Elins alldeles för ljusa skri att låta som en upphetsad ormvråk eller annan rovfågel.

"Karin, visst låter jag som en fågel! Visst låter jag som en fågel??!!!"

Som vanligt hade vi fått för oss att väggarna till grupprummen var gjorda av pansarplåt och att inget ljud kunde förflyttas ut i hallen, men vi upptäckte ganska fort att detta antagande (ännu en gång) var felaktigt. Elever vi inte känner började vända sig om när de passerade rummet och de började diskret att kolla in genom glasrutorna. Några skrattade men många undrade nog mest vad vi led av för sjukdom. Men tro det eller ej, Elin lyckades uppnå ett fågelliknande parningsläte. Till slut rusade en lärare ut ur sitt klassrum för att leta reda på vilka det var som skrek, diskreta som vi är så vände vi oss direkt, slog upp böckerna och såg oförskämt duktiga och oskyldiga ut.

Om ni har några idéer på vad vi knasiga flummflickor lider av så kom gärna med förslag, annars lever vi gärna vidare, glatt ovetande.
//K.