prytzan

Nu när sista året på denna underliga men minnesvärda epok i livet äntligen är här så har våran klass fått ett antal nya lektioner inbakade i vårat sönderlästa schema. Två av dessa nya lektioner är filosofi och religion, två lektioner som just nu är väldigt svåra att åtskilja. Den ena handlar just nu om meningen med livet, den andra om vad jordelivet leder till, med andra ord: vad händer efter döden?

Väldigt många människor är helt säkra på vad de själva anser i dessa olösliga frågor. Detta beror antagligen på att de tillhör och anförtror sig åt en viss religion. En religion som beskriver en bekväm mening med livet och en härlig tanke på efterlivet, men för mig är det inte lika enkelt.

Jag är inte djupt troende och tanken på att det sitter en gubbe med långt skägg och hårig rumpa där uppe bland molnen känns minst sagt icke troligt. När man dessutom fördjupar sig i ämnet och talar om själ så trasslar mina hjärntrådar ihop sig och jag flyr ämnet. För vem har sagt att tankarna kring själen hör ihop med ens religion? För mig är själen en benämning på mitt medvetande, en benämning på mina känslor och ett namn på mina tankar. Om något berör mina känslor så berör det min själ.

Vad som händer efter livet är något som jag tror att alla funderar på till och från, extensiella frågor är ju väldigt vanligt, speciellt i tonåren. Frågan är ju omöjlig att besvara, för hur skulle vi kunna veta vad som sker? Religionerna erbjuder många tröstande och hoppingivande tankar kring livet efter döden och det är troligtvis på grund av dessa som många tillägnar sin tro till en viss religion, För vem vill inte tro att våran själ är odödlig? Själv tror jag inte på något speciellt angående denna fråga, helst vill man ju tro att vi föds på nytt, men samtidigt känns det snarare som något taget ur en science fiction film än något som verkligen skulle kunna ske. Men hoppas kan man alltid. Att kroppen dör är ju fakta, men ingen kan ju bevisa vad som sker med våran själ. Helst vill jag tro att jag på något vis får leva vidare, för jag är inte så förtjust i tanken på att bli maskäten under jorden tills varje spår av mig är försvunnet. Med tanke på att jag har klaustrofobi så vill jag hellre sväva upp till himmelriket än ligga nergrävd i den mörka jorden.

Om man diskuterar vad man har varit före detta liv så beror ju det helt på frågan som jag försökte besvara ovan. Om man till exempel tror att man lever vidare så betyder ju det att man just nu lever vidare från ett tidigare liv. Som liten berättade jag för alla att jag var en grävling i mitt tidigare liv, detta på grund av min förmåga att tugga på allt som kommer i min närhet (pennor, sugrör mm.). Men ska jag vara helt ärlig så har jag vuxit ifrån grävlingtankarna och just nu känns det som om jag inte existerade innan mina föräldrar möttes.

Som ni kanske förstår så är jag ingen religös person, men jag kan erkänna att även jag har anförtrott mig till gud i svåra stunder. När min mormor fick sin cancerdiagnos så vet jag att jag flera kvällar bad till gud för de skulle lyckas bota henne. Men jag ser till gud enbart när allt annat hopp känns förlorat, som en sista utväg. För visst är det en bekväm tanke att det finns någon övermäktig styrka som kan hjälpa oss i våra svåraste situationer. Bekvämt, men kanske inte så troligt.

Ibland blir man bara så förvånad, hur kan flera personer som är helt oberoende av varandra bete sig exakt likadant? Som de flesta tjejer kan förstå så handlar det om hälften av jordens befolkning - de fruktade killarna.

Finns det någon hemsida där killar kan söka tips på hur de på bästa sätt kan såra sin flickvän? Någon hemlig databas med information om hur man snabbast krossar en ung tjejs drömmar och sedan kallhjärtat kan strö salt i såren?
HUR kan två killar som inte på något vis har med varandra att göra ändå lyckas spotta ur sig samma kalla och urvattnade mening? Det är för mig ofattbart.

Nu ska man givetvis inte dra alla över en kam, visst finns det rara och ärliga pojkar där ute (om du vet var så hör av dig) men alldeles för många killar behöver verkligen tänka över sitt beteende mot tjejer. Att först bli utsatt själv och sedan se en nära vän sårad på grund av samma anledning får en att fundera.
Kanske har killar bara några fåtal meningar som de är kapabla att säga i sårbara situationer och det är bara att välja den som passar bäst?  Näe nu får ni ge er.

Skaffa er en ordbok, och gärna lite hjärnceller...

//K.

Jag saknar sättet som du såg på mig, så som ingen tidigare gjort
Jag saknar att somna i din famn, till alldeles för många avsnitt av scrubs
Jag saknar hur du fick alla bekymmer att försvinna
Jag saknar hur du gjorde mig  lycklig och varm inombords
Jag saknar att vakna upp på morgonen och längta efter att få prata med dig
Jag saknar att vara saknad

Men jag saknar inte dig

Visst är det en obehaglig känsla när man tänker tillbaka på alla olämpliga saker man skämtat om? För visst vill de flesta av oss framstå som fördomsfria änglar. "Alla är vi lika mycket värda, aldrig att jag skulle se ner på någon annan medmänniska". Givetvis håller jag med, ingen person kan påstå sig vara mer värd än någon annan, men trots detta så använder vi alldeles för ofta fördomsfulla uttryck utan att vi egentligen tänker på det. De bara rinner ut ur munnen som orddiarré och de är nästintill omöjliga att förhindra. Senast idag hoppade ett sådant uttryck ut ur min mun "Jag arbetade som en jädra jude men ändå så fick jag bara G" . Jag känner ingen som är jude, och även om jag gjorde det så skulle personens religion vara helt ointressant, inte tusan bryr jag mig om ifall mina vänner tror på jesus, buddha, homer i simpsons eller ett entandat marsvin med tarmbesvär, tro är individuellt och angår inte mig det minsta.
Varför flyger då dessa uttryck ur oss ibland? Varför måste vi relatera de negativa sakerna vi gör med någon persons religion/yrke eller handikapp?

Jag kunde likagärna ha sagt "Jag arbetade som en jädra räkrumpa men ändå så fick jag bara G" . Visst, nu kanske det inte fungerar lika starkt när man liknar sin arbetssituation med bakdelen på ett litet havsdjur som när man relaterar till en utsatt grupp under andra världskriget. Men ibland bör man nog tänka sig för. Vad betyder det jag säger egentligen, och vad är det för levnadsförhållanden som jag skämtar om. Visst vill vi alla framstå som fördomsfria, men ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att en enda människa på denna jord ärligt och helhjärtat kan påstå sig vara fördomsfri.

Är jag den enda personen som nästintill omedvetet griper tag i handväskan lite extra hårt så fort man möter en stor grupp "turkar" på stan? Eller är jag den enda personen som plockar fram någons telefonnummer lite diskret i mobilen när jag har en äldre man gåendes bakom mig när jag går ensam en mörk kväll? Bara för att en person är född i serbien så betyder ju inte det att han vill stjäla min handväska med dess viktiga innehåll (hårborste värde 10kr och en ofta tom plånbok), och bara för att en man råkar hamna bakom en ung tjej när de vandrar hem på kvällen så betyder ju inte det att han är en pedofil?
Fördomar har vi alla, vare sig vi vill medge det eller inte. Det gäller dock att veta i vilka lägen det är okej att uttrycka dem, och när de bör bevaras inom oss.

//K.

Nästan en hel sommar har gått utan uppdateringar på min blogg, trots tjat från trogna läsare så har jag inte haft psykisk ork att skriva om allt som hänt, ville inte strö salt i alla öppna sår. Men någonstans kanske det finns en helande process i skrivandet?

Många planer fanns för denna sommar, det skulle bli den bästa sommaren på många år, en sommar tillsammans med en ,som jag då tyckte var, underbar person som gjorde mig lycklig som ingen annan. En person som tittade på mig på ett sånt ärligt och kärleksfullt sätt, en person som fick mig att känna mig varm inombords och gav mig känslan av att jag var speciell, att jag betydde något. Vem gillar inte tanken av att vara behövd? Tanken av att någon faktiskt skulle bry sig om man var ledsen, arg eller ensam. Sommaren innehöll många planer som vi båda för tillfället såg fram emot....

Men planer förändras, ibland så fort att allting passerar i ultrarapid och man vaknar upp en morgon och undrar vad som hände, vad som gick fel, eller snarare, vad gjorde jag för fel?
Att lägga skulden på sig själv är enkelt, man vill ju inte gärna tro att man hade fel om en person, att en person man trodde var absolut underbar visade sig vara någon helt annan än man trodde. Man vill inte gärna tro att de ord och de blickar som värmde upp ens vinterfrusna själ när sommarvärmen kom skulle vara lögner, jag vägrade tro det. Därav lade jag hellre skulden på mig själv, är jag trög, är jag för ful, är jag omöjlig att älska?
Men jag vet att jag inte förtjänade detta, jag vet att jag är värd så mycket mer. Trots att personen sårade mig så försökte jag vara perfekt, inte sätta någon press, försöka undvika ämnen som kunde uppröra, försökte att enbart finnas som stöd och sedan bita ihop varje gång det kändes som om hjärtat fick sig en örfil.
Ingen ska behöva ha det så, men jag tyckte så mycket om dig, jag tyckte så mycket om dig.

Jag förtjänade inte på något sätt att bli sårad på det viset, det var kallt och egoistiskt och jag hoppas att du aldrig behandlar någon annan tjej på det viset, för tro mig, det gör ont. Säg aldrig igen att du bara har ögon för en person när du sedan bara några veckor senare vänder ryggen emot henne. Att få sitt hjärta krossat på detta vis önskar jag inte ens min värsta ovän. Jag kan försöka förstå mig in i din situation men jag kommer aldrig förstå.

Men det finns en urvattnad kliché som säger att ur allt ont kommer något gott. I många situationer är det svårt att tro på, tro mig jag vet. Men för min del var det goda som kom efter krisen betydligt mer värt än det jag hade innan. Jag fann en vän, en vän jag inte ens visste att jag hade, en person som bryr sig och som förstår mig på ett sätt som de flesta inte gör. Jag är tacksam över att du fanns där vid min sida. Tacksam för att du följde mig den natten, tacksam för att du fanns vid min sida och gav mig något att vara glad över. Det krävs en riktigt förstående vän för att komma ur sådana här situationer. Den där helgen såg jag allt så tydligt, det var så uppenbart vilka som är mina riktiga vänner...
Tack Malin och Magda, utan er så skulle läkeprocessen tagit mer tid än den är värd.

Jag tänker inte låta detta krossa mig, det har redan förstört min sommar och mer än så får den inte förstöra. Jag vill gärna tro att jag är starkare än så här, jag tänker intala mig själv att jag är så mycket starkare, jag tänker intala mig själv att du inte längre kan såra mig, och att jag glömt dig.