prytzan

Nu när sista året på denna underliga men minnesvärda epok i livet äntligen är här så har våran klass fått ett antal nya lektioner inbakade i vårat sönderlästa schema. Två av dessa nya lektioner är filosofi och religion, två lektioner som just nu är väldigt svåra att åtskilja. Den ena handlar just nu om meningen med livet, den andra om vad jordelivet leder till, med andra ord: vad händer efter döden?

Väldigt många människor är helt säkra på vad de själva anser i dessa olösliga frågor. Detta beror antagligen på att de tillhör och anförtror sig åt en viss religion. En religion som beskriver en bekväm mening med livet och en härlig tanke på efterlivet, men för mig är det inte lika enkelt.

Jag är inte djupt troende och tanken på att det sitter en gubbe med långt skägg och hårig rumpa där uppe bland molnen känns minst sagt icke troligt. När man dessutom fördjupar sig i ämnet och talar om själ så trasslar mina hjärntrådar ihop sig och jag flyr ämnet. För vem har sagt att tankarna kring själen hör ihop med ens religion? För mig är själen en benämning på mitt medvetande, en benämning på mina känslor och ett namn på mina tankar. Om något berör mina känslor så berör det min själ.

Vad som händer efter livet är något som jag tror att alla funderar på till och från, extensiella frågor är ju väldigt vanligt, speciellt i tonåren. Frågan är ju omöjlig att besvara, för hur skulle vi kunna veta vad som sker? Religionerna erbjuder många tröstande och hoppingivande tankar kring livet efter döden och det är troligtvis på grund av dessa som många tillägnar sin tro till en viss religion, För vem vill inte tro att våran själ är odödlig? Själv tror jag inte på något speciellt angående denna fråga, helst vill man ju tro att vi föds på nytt, men samtidigt känns det snarare som något taget ur en science fiction film än något som verkligen skulle kunna ske. Men hoppas kan man alltid. Att kroppen dör är ju fakta, men ingen kan ju bevisa vad som sker med våran själ. Helst vill jag tro att jag på något vis får leva vidare, för jag är inte så förtjust i tanken på att bli maskäten under jorden tills varje spår av mig är försvunnet. Med tanke på att jag har klaustrofobi så vill jag hellre sväva upp till himmelriket än ligga nergrävd i den mörka jorden.

Om man diskuterar vad man har varit före detta liv så beror ju det helt på frågan som jag försökte besvara ovan. Om man till exempel tror att man lever vidare så betyder ju det att man just nu lever vidare från ett tidigare liv. Som liten berättade jag för alla att jag var en grävling i mitt tidigare liv, detta på grund av min förmåga att tugga på allt som kommer i min närhet (pennor, sugrör mm.). Men ska jag vara helt ärlig så har jag vuxit ifrån grävlingtankarna och just nu känns det som om jag inte existerade innan mina föräldrar möttes.

Som ni kanske förstår så är jag ingen religös person, men jag kan erkänna att även jag har anförtrott mig till gud i svåra stunder. När min mormor fick sin cancerdiagnos så vet jag att jag flera kvällar bad till gud för de skulle lyckas bota henne. Men jag ser till gud enbart när allt annat hopp känns förlorat, som en sista utväg. För visst är det en bekväm tanke att det finns någon övermäktig styrka som kan hjälpa oss i våra svåraste situationer. Bekvämt, men kanske inte så troligt.