prytzan

Det finns en orsak till att många människor tar sin tro till övre makter, det finns en anledning att många söker vägledning då vi själva frusit fast i ett händelsemönster vi inte kan ta oss ur. Men vad händer när vi måste välja vägskäl själva? När vi till slut inser att beslutet är enbart i våra händer och att vi själva ansvarar för konsekvenserna?
Hur vissa människor drömmer om att ständigt få bestämma och styra är ett mysterium för mig.

Idag har jag fått fullfölja ett beslut som hängt som ett moln över min vardag i flera månader, ett beslut som borde ha fått haft sin gång betydligt tidigare än så här. Men jag är precis som alla andra, vi skjuter upp jobbiga beslut, tänker bort tyngande situationer och tänker att det ordnar sig, "skjuter jag upp beslutet tillräckligt länge kan jag slipper fullfölja det". Är jag den enda som i vissa situationer finner mig i dessa tankebanor?

Det tyngande beslutet var inte vilket som helst, inte ett vardagsproblem såsom "ska jag slappa framför tv:n eller springa en runda?". Beslutet jag var tvungen att fatta var ett gudalikt bekymmer. Jag valde mellan liv och död på två utav mina små älsklingar. Ett beslut som en person som aldrig ägt ett djur inte kan förstå sig på. Ett beslut som är hjärtskärande oavsett vad andra anser om djurets värde. Att fatta beslutet var inte det svåraste i denna situation, det jobbiga är att fullfölja. Att ta tag i saken och boka en veterinärtid. Att låta veterinären förbereda avlivningssprutor som på grund av mitt beslut kommer få mina småpluttar att somna in.
Precis som jag skrev så sköt jag upp beslutet så länge jag kunde, jag hoppades och försökte intala mig själv att de skulle friskna till, att de en dag skulle möta mig med samma livsglädje som de en gång gjort. Som i alldeles för många fall så hade jag fel, livslågan svalnade av snabbare än jag kunnat ana och telefonsamtalet till ortens veterinärklinik var oundvikligt.

Nu sitter jag här, mina älsklingar har varit borta i snart 3 timmar. En otrolig känsla av lättnad över att deras lidande är över har spridits i kroppen, men samtidigt en oumbärlig smärta av saknad. Jag fick några minuter på mig att gosa med dem en sista gång, en sista gång att få känna deras varma andedräkt mot min hud, en sista gång att få berätta för dem att de betyder mer än de kan ana och att jag gjorde detta val enbart för deras skull. Att gå ut genom dörren efter att ha lämnat dem var de jobbigaste steg jag tagit på länge, en inre strid försökte slita mig kvar, det var ju min sista chans att ångra mig, hade jag fattat fel beslut? Trots att något försökte slita mig tillbaka till mina små vänner så gick jag med tunga steg ut ur kliniken. Mitt samvete värker då jag egentligen hade velat vara där och hålla i dem när de somnade in, men jag klarade inte av att se processen, jag ville inte se mina älsklingar ta sina sista andetag och veta att det var jag som valde att de skulle få ta dem just idag. Jag kanske anses som feg, men alla som äger ett djur kanske kan förstå hur ont det gör, hur hemskt det är att helt plötsligt lämna dem som man svurit att alltid ta hand om.

Jag hoppas att denna klump i halsen kommer att försvinna, jag hoppas att tårarna längs min kind kommer att torkas, jag hoppas att mina älsklingar äntligen slipper lida, jag hoppas att de förstår att jag aldrig ville leka gud.

//K.