prytzan

Idag har jag börjat känna av att jag faktiskt (vissa dagar) kan vara en riktig monstertonåring. Själv har jag ofta lyft på ögonbrynet o rynkat min bleka panna när ja sett artiklar i damtidningar om "hur man kommunicerar med sin tonåring". Vi är ju inga odjur med oförmåga att tala och bete oss som normala, förnuftiga människor? Nej, jag har själv aldrig sett mig själv som en typisk tonåring.

Men idag, denna helt normala tisdag så känner jag mig just som en sådan stereotypisk tonåring med hormoner som flyger åt alla håll och kanter i kroppen utan någon kontroll. Varenda liten sak som hänt sedan jag kom hem ifrån skolan har gjort mig irriterad helt utan anledning. Och det som idag gör mig till en "mardrömstonåring" är att jag skyllt allt på min stackars mamma.

För att ta ett exempel så gick jag idag ut för att snickra på buren, bad mamma om hjälp med gallret som skulle klippas till. "Nej inte nu, jag ska börja laga mat" blev svaret jag fick. Enbart svaret gjorde mig irriterad. Jag gick med sura kliv ut och klippte själv, slinter med handen och får en bit galler rakt in i lillfingret. Medan blodet rinner ner för min hand är det enda jag kan tänka på "Jädra mamma som inte kunde hjälpa mig". Som om min blödande hand var mammas fel?

Nej nu får jag ta mig i kragen och försöka tvätta bort monsterbeteendet.
Någon mer som känner sig irriterade utan anledning? Hormonerna protesterar...