Här kommer lilla Ludde
Nu har den underbara lilla valpen äntligen flyttat hit. En luddig liten mysprins som verkligen lyst upp min vardag.
Det är konstigt hur hundar (och djur över huvudtaget) kan påverka våra liv på det sätt som de gör. Underbara små kärleksvarelser.
Just nu ligger han här bredvid tangentbordet och sover efter en härlig promenad längs kanalen. Han har även fått träffa några av mina flummkompisar idag och alla blev de helt förälskade. Det är nog omänskligt att inte falla för sötnosen.
Har idag anmält till nyköping, ska bli riktigt roligt, sista gången jag får delta i juniorutställningen, sen blir jag stor och läskig. Kanske dags att slå ihop sin uppfödning med Karl-Evert eller Bernt nu när jag inte längre klassas som barn?
Kanske får köpa in någon tråkig ras som vit lant och sedan tvätta dem med klorin? Skämt åsido men nästa år blir jag och Malin stooora uppfödare och juniorpriserna är då utom synhåll. Vila i frid alla små pokaler.
Nu är det dags att gå ut och låta lilla valpen introduceras för kaninerna, de ska bara få nosa genom burgallret när jag ändå ska ge knubbisarna mat.
Over and out
//K.
Väck inte de sår som sover
Orkar inte riva upp alla dessa oläkta sår. Jag trodde att det var ett avslutat kapitel. Jag ville tro att du inte längre kunde påverka mina tankar, att du inte längre kunde få mig att känna all denna skuld.
Ta mig tillbaka till LU 08, innan allt påbörjades, ge mig min underbara Malin och låt mig få leva i ovetskap om dig.
Låt mig få glömma. Snälla.
Luddiga drömmar
Pga datorkrasch (vila i frid) så har bloggen legat på is under en period. Nu sitter jag här med en skinande blank svart "burk" under skrivbordet med mera minne och bättre grafikkort. Tummen upp för komplett.se.
Datorn är alltså vid liv igen och även dess ägare verkar piggna till efter en lång period av feber och förkylning.
Mycket har hänt sedan jag sist loggade in på bloggen. Många avgörande beslut har tagits och det roligaste av allt är att jag är så nöjd med dem alla trots att jag till och från fått kalla fötter (alla beslut leder till viss ångest).
Kan göra en liten lista över de positiva saker som lyst upp mitt liv den senaste perioden.
* Mormor har efter en tuff behandling blivit fri från sin cancer
* Jag har hittat en utbildning jag verkligen vill gå på
* Jag har kommit in på utbildningen (tummen upp för mig).
* Jag har fått tillåtelse av mina underbara päron att köpa en vovve
* Jag har köpt vovve (hämtas på fredag)
* Jag har gått grundutbildning hos skaf/jordbruksverket
* Jag har fått umgås med personer som gör mig lycklig (Malin bla.)
* Jag har kommit över deppandet och insett att jag ska vara jävligt lycklig som slipper ha en viss person i mitt liv.
Som sagt så har mitt liv den senaste perioden varit alldeles underbart. Och jag kan nog utan att skämmas erkänna att jag förtjänar det. För hur mycket skit ska en enda person behöva ta innan något bra händer?
Underbara älskade period. Kära gode gubbe där uppe i himlen, låt mina kommande månader bjuda på ett lika stort smörgåsbord av lyckoämnen som dessa har gjort.
Nya friska tag. Nya krafter. Nya känslor
//K.
Tonårshumör
Men idag, denna helt normala tisdag så känner jag mig just som en sådan stereotypisk tonåring med hormoner som flyger åt alla håll och kanter i kroppen utan någon kontroll. Varenda liten sak som hänt sedan jag kom hem ifrån skolan har gjort mig irriterad helt utan anledning. Och det som idag gör mig till en "mardrömstonåring" är att jag skyllt allt på min stackars mamma.
För att ta ett exempel så gick jag idag ut för att snickra på buren, bad mamma om hjälp med gallret som skulle klippas till. "Nej inte nu, jag ska börja laga mat" blev svaret jag fick. Enbart svaret gjorde mig irriterad. Jag gick med sura kliv ut och klippte själv, slinter med handen och får en bit galler rakt in i lillfingret. Medan blodet rinner ner för min hand är det enda jag kan tänka på "Jädra mamma som inte kunde hjälpa mig". Som om min blödande hand var mammas fel?
Nej nu får jag ta mig i kragen och försöka tvätta bort monsterbeteendet.
Någon mer som känner sig irriterade utan anledning? Hormonerna protesterar...
Hjälp oss, hjälpa dem
Är det enbart jag som tidsvis flipprar bland kanalerna på tv-apparaten och blir tokig på alla "reklamer" angående insamlingar av pengar till de utsatta i världen. För det första har jag svårt att tro att många människor bestämmer sig för att skänka pengar pga ett inslag som hamnat i reklampausen mellan två avsnitt av Gossip Girl. Tror de seriöst att målgruppen som ser på denna tonårsserie (14-20år) är mentalt inställda på att skänka en del av sin inkomst (max studiebidraget på 1050kr) till ett sjukt barn i afrika?
Nu får ni inte tro att jag är en hjärtlös människa som inte bryr sig om att det finns svältande människor och aidssmittade barn i världen, tvärtom så tänker jag på det ganska ofta och har vid ett antal tillfällen skänkt pengar vid galor osv. Men det måste finnas ett enklare sätt för människor att hjälpa till. När man skickar in 50kr till en fond så kommer den största delen av dem pengarna gå till de som jobbar där och alltså inte nå ut till de behövande. Jag vill väl inte skänka pengar till en hårig gammal gubbe med fet plånbok och pinsam mustasch?
För ungefär ett år sedan så var sonen till en av sveriges största såkallade välgörenhetsföretag här för att köpa bildelar av min pappa. För blotta ögat såg sonen ut som en riktig glidare och visst kunde man tro att han trots sin unga ålder arbetat hårt, men när han sedan berättade hur han fått ihop sina pengar blev pappa stum och valde att inte hjälpa mannen med sin bil..
"Farsan startade UFF, och det har gett oss två miljarder kronor, så nu tänkte ja bränna lite på mustangen"
Den där meningen talar väl för sig själv? Det är självklart att vi alla vill hjälpa de fattiga kvinnorna, de sjuka barnen, de krigande männen och de döende regsnkogarna, de ruttnande stenarna och de förstoppade myrorna.
Men för guds skull, hjälp oss hjälpa dem.
//K.
